Grödor på Harplingeslätten

Åkerböna (Vicia faba)

Åkerböna har odlats i många tusen år av människan och i Sverige finns fynd som visar att det åts här redan 4000 år Fvt (före vår tideräkning). Den är, till skillnad från vad namnet antyder, inte en böna utan en ärta och inom humankonsumtion går den under namnet Bondböna. Bondbönan är något större men är samma art som Åkerbönan. Tyvärr är bondbönorna i butik nästan uteslutande odlade utomlands då det inte finns någon större marknad för denna utmärkta proteinkälla bland svenska konsumenter.

Åkerbönan på fälten här går som foder till djur. Detta då den är en utmärkt proteingröda och därför kan ersätta sojan som vi ju vill använda så lite som möjligt. Eftersom ärtväxter, eller egentligen baljväxter generellt, kan vara lite kräsna gällande temperatur, jordmån och andra växtbetingelser är det ganska begränsat område i Sverige som passar till att odla åkerböna och andra baljväxter och därför bör vi vara rädda om åkermarken i dessa områden. Just åkerböna gillar lite vattenhållande marker och här i området passar en hel del mark bra till denna gröda. Den kräver en relativt lång säsong. Numera finns det tidigare sorter men jag minns under min uppväxt hur åkerbönan stod där helt torr och svart ända tills frosten kom innan den tröskades. Numera skördas den visserligen sent på säsongen men närmare september.

 Man kan se två typer av åkerbönor på fälten, den vitblommiga och den brokblommiga. Den vitblommiga har något kortare utvecklingstid och har ett lägre innehåll av Tanniner, ett ämne som gör att ärtan smakar beskt, än vad de brokblommiga har. Tanninerna gör också att proteinet har lite sämre smältbarhet, alltså inte kan tas upp optimalt därför används oftast de vitblommiga till grisar och de brokblommiga till nöt och får (som idisslar).

Förutom att åkerbönan är en utmärkt proteingröda är den kvävefixerande och har ett kraftigt och djupt rotsystem som bidrar till att ge en god struktur i jorden. Kvävet i luften samlas upp av växten och med hjälp av bakterier i marken samlas kvävet i små knutor och blir då tillgängligt för växten. Detta är en process alla baljväxter utför tillsammans med bakterier i symbios. Det gör att baljväxter är väldigt bra att kunna få in i växtföljden då man kan utnyttja det kvävet till efterföljande gröda. Tyvärr finns det flera jordburna sjukdomar som går på baljväxter vilket gör att man inte odlar dem oftare än med 5-7 års mellanrum.

2024 odlades det 42 506 hektar med åkerböna, ärter och foderbaljväxter i hela landet och Hallands andel var då 1378 hektar. Flest hektar odlas i Västra Götalands län och Uppsala län.

Solöga - vildmarkens visdom

Efter varje växt (om de finns med i boken) som vi redovisar här, kommer vi lägga in Carina Solöga Hagman tolkning om vad växterna vill berätta för oss. Hon lyfter fram vildmarkens visdom i sina böcker: "Djurens språk" & "Växterna språk". 

Bönor enligt Solöga: "Tålamod gör vägen lätt". Ja och det är precis vad vi går igenom i denna process med solcellsindustrin, vi tränas i tålamod!

Sockerbetor (Beta Vulgaris)

Just nu kan man se stukor med sockerbetor om man åker från södra Halland och ner över Skåne. Plockningen av sockerbetor börjar i augusti-september och håller på ända till december. I Sverige är vi självförsörjande på spannmål, morötter och socker. Lite krasst kan man säga att vi i Sverige kan äta morotsbröd som enda livsmedel, förutsatt att vi steker den i en panna utan jäst och använder vatten som degspad, eller använder oss av surdeg.

Första gången man dokumenterade användning av socker i Sverige var på Heliga Birgittas begravning. Under 1500-talet och fram till 1800-talet var det en exklusiv medicin för de allra rikaste i Sverige då det importerades från mellanöstern och framställdes av sockerrör som inte gick att odla i Sverige. Under 1800-talet upptäckte man att man kunde utvinna socker från foderbetor och att det fanns betor med mer socker i än andra och då började förädlingen av att få fram en sockerbeta. För ca 100 år sedan fanns det över 100 sockerbruk i Sverige som raffinerade och fick fram socker. Under 1900-talet ökade användningen radikalt och många hade plötsligt råd att använda varan. 1907 startades Svenska sockerfabriksaktiebolaget (SSA) och sockret subventionerades genom lägre skatter och man arbetade hårt med att få ut sockret till allmänheten och försöka få bort stämpeln att det var en lyxvara.

Skåne, Gotland och Öland var de ställen där man odlade mest sockerbetor även om man under början av 1900-talet odlade sockerbetor ända upp till Mälardalen. Även idag har Skåne den största andelen odlare och det är också i Örtofta, Skåne som landets enda och sista sockerbruk finns. Under 50-talet stängdes nästan hälften av alla sockerbruk under bara ett tiotal år och när SSA köptes upp av det danska bolaget Danisco 1992 fanns endast 7st. sockerbruk kvar i Sverige. Numera ägs Danisco av det tyska bolaget Nordzucker, eller Nordic sugar och Sveriges produktion ligger under Dan sukker. Fram till 2017 skedde odlingen utifrån tillköpta kvoter för att inte överproducera socker. När kvoterna togs bort kunde lantbrukarna själva bestämma hur mycket de ville odla.

Sockerbetor är i vårt lantbruk en pålitlig gröda. När torkan slog till 2018 tog det hårt på betorna men tack vara att de växer även på hösten tog de god fart när regnen kom i september och skörden blev bra vilket hjälpte upp ekonomin då resten av skörden blev så låg. Betorna sås på våren med en såmaskin som är för radodling. De är känsliga för kyla i början, ogräs och borbrist precis som andra betor typ rödbetor och gulbetor. Jorden förbereds genom att kalkas då betor trivs i kalkrika jordar.

När man går ut och fikar bjuds man oftast på två sorters socker: Danskt socker och rörsocker (och med rörsocker menar jag inte att de ligger i pappersrör utan att det är tillverkat av sockerrör). Jag brukar få väldigt förvirrade svar när jag frågar var det svenska sockret är. Många anser att rörsocker skulle vara bättre än vanligt socker och blir irriterade när jag säger att jag hellre står över socker än använder något som odlats på ett sätt jag inte är bekväm med som svensk bonde och som dessutom åkt ända från andra sidan jorden och hit. I en hel del recept man hittar står det också att man ska använda just rörsocker och ibland står det inom parentes att vanligt socker fungerar men inte är lika bra för miljön. Detta är helt missvisande dels då rörsocker och betsocker är kemiskt identiskt och dels då reglerna för t.ex. ekologisk odling skiljer sig markant från Sverige i övriga världen.

I Sverige har vi en sträng lagstiftning när det kommer till att producera foder och livsmedel. Eftersom vi är med i EU måste vi följa de direktiv som beslutas i EU-parlamentet, men vi måste också förhålla oss till de regler våra egna länder beslutar. Europaparlamentet lägger alltså ribban för hur hela EU ska producera mat och sedan får varje land enskilt besluta om de vill hålla samma nivå eller strama åt ytterligare. I Sverige har man beslutat att vi ska ha en hård åtstramad miljölagstiftning och därmed gå i spetsen för att förändra hela EU:s miljölagstiftning och förhållning till hur ett hållbart jordbruk ska brukas. Problemet i detta förhållningssätt är att EU dessutom har lagar kring konkurrens och handel vilket innebär att import och export mellan EU-länder förenklas och att man inte får hindra konkurrens mellan olika företag i olika länder. I praktiken innebär det att man i Sverige kan hitta livsmedel som är betydligt billigare än de svenskproducerade livsmedlen och att offentlig förvaltning i lagen om upphandling inte får neka en produkt enbart på premissen att den är utländsk eller att den inte producerats efter svenskt regelverk. EU:s regelverk är överordnad enskilda länders.

Som exempel kan vi ta odlingen av ekologiskt socker. Dansukker odlar ekologiskt socker i Afrika och Sydamerika. Det är alltså inte svenska sockerbetor utan sockerrör som det ekologiska sockret kommer från. Eftersom det är billigare att odla ekologiskt i de länder som inte behöver följa den relativt strikta europeiska lagstiftningen gällande växtskyddsmedel och kemikalier blir följden att man istället för att köpa in svenskt konventionellt odlat socker, som trots allt odlas utifrån en mycket strikt miljölagstiftning, köper in socker som har färdats runt halva jordklotet innan det landar här.

Försök till ekologiskt odlade sockerbetor görs i Danmark, Tyskland och Litauen, och på ett fåtal gårdar odlas det även i Sverige. Skördeavkastningen för en ekologisk odling kontra den konventionella är betydande. På en ekologisk gård kan man skörda runt 45 ton per hektar medan en konventionell odlare i genomsnitt får runt 60-70 ton per hektar. 

Mellangröda

Månadens gröda är egentligen inte en enda gröda utan ett samlingsbegrepp på vad grödornas användningsområde är; mellangröda, alltså en gröda som sås mellan två huvudkulturer. Kanske har du lagt märke till att det inte är så många plöjda fält som ligger svarta hela vintern längre? Förr höstplöjde många och lät det ligga under vintern, framför allt på lite lerig mark. Fortfarande är det många som plöjer men betydligt mer mark ligger numera grön över vintern.

I Sverige är det få grödor som kan sås efter varandra för att ge skörd samma år så mellangrödorna sås här på hösten för att växa under senhöst och tidig vinter för att sedan dö ner av kylan. Här på kusten har vi sällan så kallt att mellangrödorna säkert dör ner så därför får man ha lite koll på köldtåligheten. Det gör inget att de växer hela vintern heller eftersom deras syfte är att hålla marken bevuxen för att hindra läckage av näringsämnen och koldioxid. Man kan använda i princip vilken gröda som helst som mellangröda så länge syftet uppnås men det finns lite olika regler beroende på vad för gröda man haft under året och vilket som ska vara huvudgröda det år man söker ersättning. Likaså finns det begränsning på hur många procent baljväxter som får ingå och hur den ska brytas beroende på om man ska vårbearbeta eller inte. Mellangrödan ska också vara väl etablerad, alltså växa bra och gro jämt över åkern för att den ska vara godkänd och man får inte gödsla marken efter att man skördat huvudgrödan innan sådden av mellangrödan.

En vanlig mellangröda är oljerättika. Kanske har du undrat vad det är som blommar vitt på senhösten? Det är ofta oljerättika. Om man ska odla oljerättika som mellangröda och äve har raps som huvudgröda i växtföljden behöver man tänka på vad för sort man använder då oljerättika och raps båda tillhör Brassica- släktet, alltså kålväxter. Dit hör även bl.a. rädisa och våra vanliga kålgrönsaker. Eftersom kålsläktet är duktiga på att föröka upp klumprotsjuka, en sjukdom som sätter sig på rötterna och hindrar dem att ta upp näring, så behöver man välja sorter som är immuna eller sanerande om man vill ha oljerättikan i samma växtföljd som rapsen.

En annan mellangröda är havre och det sprider vi ut på vår gård på hösten på en hel del fält. Havre fryser under vintern så det passar oss bra. Annars har vi också lite olika blandningar med lin, klöver, bovete, och annat som vi sår på vissa fält. Mellangrödan är alltså en viktig komponent på gården då den lagrar in koldioxid och binder näringsämnena. Lantbruket och skogsbruket är ju de enda produktionerna som lagrar in koldioxid genom att plantor, träd och grödor behöver koldioxiden för att växa.

Solöga - vildmarkens visdom

Rättika enligt Solöga: "Ändra fokus och ändra ditt liv". Ett mycket viktigt budskap från Solöga. Det vi fokuserar på får vi mer av. Därför är det är av yttersta vikt att fokusera på lösningar och att bevara den vackra naturen och åkermarken samt lära känna våra härliga grannar under tiden. 

Höstvete

Ute på många fält ser man att det vuxit något hela vintern, det är i många fall höstvete, höstkorn eller råg. Även höstraps sås på hösten för att kunna komma igång tidigt året efter och blomma. Denna månad ska jag skriva lite om vete.

Historiskt har vete inte varit en stor gröda i Norden. Den utvecklades främst i mellanöstern och tog sig in i sydeuropa under stenåldern. I Norden odlades den fram till tidig stenålder sedan gick odlingen tillbaka till förmån för korn. På 1500 talet började man odla hårdvete i Europa och veteodlingen ökade men fram till tidigt 1900-tal var veteodlingen i Sverige fortfarande marginell. Det var först när förädlingen kommit igång, som gjorde att fler härdiga sorter kunde tas fram, som odlingen ökade igen. Först i Skåne och sedan även längre norrut.

Veten är numera en stor gröda i Sverige. Den används både till kvarnvete, att baka med, och som foder. Vete är proteinrikt och det skiljer en hel del mellan sorterna både vad gäller proteinhalt, skördevolymer och hur de växer. På en del ställen kan man se flaggor ute i rutmönster på fälten, där finns det sortförsök för att man ska kunna se skillnaden mellan hur de olika sorterna växer och ger för avkastning. Varje år genomför olika växtodlingsföreningar fältvandringar där man träffas och går ut i fälten för att se hur grödan växer och också kunna jämföra olika sorter. Förr odlade man oftare vårvete än höstvete men numera är höstvete vanligare än vårvete. Dels gör höstsådden att arbetsbelastningen jämnas ut, dels ger höstveten många gånger en högre skörd än vårveten.   

När man odlar vete till kvarn, alltså den vete som ska malas till mjöl, är falltalet det som man som bonde står och faller på och är en av de aspekter som bestämmer vad vi får betalt för veten när vi lämnar den. Falltalet får inte vara vare sig för högt eller för lågt, då detta påverkar bakegenskaperna. Falltalet påverkas av flera faktorer bl.a vädret är vid skörd, lagring och torkning av veten. 

Vete som inte klarar hygien eller falltalskraven går till foder. Vissa år är skördarna så dåliga att vi skulle fått kassera en stor del om inte djuren kunnat ta det istället. Så var det t.ex 2023 när en stor mängd spannmål av olika slag inte räckte till kvalitetsmässigt. Hade vi då inte haft djurbönder som kunnat ta skörden hade det slagit hårt mot näringen.

En typ av vete som inte odlas i Sverige mer än ytterst marginellt är durumvete. Durumvete är en väldigt hård vetesort och används främst till pasta och till couscous. Den odlas på varmare breddgrader eftersom den kräver ett torrt klimat och milda vintrar och i Sverige är det i princip bara på Gotland som den odlas.